
Linné och dom Bohuslänska färgerna
Carl von Linné hade inte mycket gott att säga om Bohuslän. Landskapet får ingen egen bok utan kilas in mellan Halland och Dalsland i hans Väst-Göta resa. När han skulle ta sig från Marstrand till Körn, som nu stavas Tjörn, blåste det upp, himlen färgades grå och han måste gå inomskärs. Nästa dag seglade han vidare till Orust, lika illa där: grått! Grå berg, skalliga skär. Nu var Linné ju systematiker, samlare, inte konstnär: han var inte intresserad av ljus eller 50 nyanser av grått, han räknade ståndare och pistíller på strandkål och trift och hittade knappt något som gladde hans öga.
Själv tröttnar jag aldrig på att titta ut över vattnet mot holmar och skär som skiftar i grått, gult, rosa och lila, medan kajsan krusar havsytan blåsvart, innan molnen drar förbi och himlen åter välver sig över den ljusblå vattenspegeln. Konstnärer har ofta sökt sig till landskap där himmel möter jord och ljuset kan flöda obehindrat: de platta flamländska fälten med sina kanaler, Skagen mellan två hav. I skogs- och jordbrukslandskap har naturmålaren det inte så lätt: det är för grönt, och redan i slutet av juni alldeles för få nyanser av det gröna. Men den bohuslänska kusten erbjuder rika möjligheter för den som har ögon att se med.
Konstnärer varken skulpterar eller målar av naturen, de ser den på sitt eget sätt, skapar med färg och form en verklighet vi aldrig anat men ändå tycker oss känna igen. Sjöstjärnor i koppartråd, åkerlappar som sprakar i rött och violett, blekt novemberhav och glödande segel är några av de bilder som stannat kvar sedan i fjol. Att konstvandra i södra Bohuslän är att gå på upptäcktsfärd, på jakt efter guldkorn både i ateljéer och i landskapet. Och de skalliga skären blir allt annat än grå.
Ingrid Elam
Kulturjournalist och litteraturvetare