Jag är ingen nörd, inte ens särskilt allmänbildad i konstens värld. Men sent i livet har jag äntligen upptäckt vilken rikedom den ger för alla sinnen. I höstas gick hustrun och jag omkring bland Göteborgskoloristernas färgstarka bilder i Konstmuseet vid Götaplatsen. Upprymda, gripna! Och nu är det alltså dags för årets konstvandring. I dessa mörka tider av ofattbart lidande, krig och klimatkris är vi nog många som längtat till denna helg. För mig betyder den tre saker:

1. Jag får möta Homo ludens, den ”lekande människan”

Gränslös och lustfylld i sitt skapande med penseln, ritstiftet, färgerna, leran. Lite som en protest mot samhällets shoppingkultur och ensidiga materialism. Det ger mig hopp.

2. Jag får prata med konstnärer om hur deras idéer föds

Hur de fördjupas, förkastas, förnyas. Och steg för steg tar gestalt på duken eller drejskivan, tack vare hjärnans mirakulösa signaler till handen, ögat och alla sinnen. En skapelseprocess från ande till materia skulle man kunna säga. Och nu står jag här – och konstverket blir till på nytt, i min blick och tolkning, i det raster som är mina livserfarenheter. Storslaget.

3. Jag får njuta av skönheten i blåsippans tid

Den bohuslänska naturen är i sig själv en konstnärlig ”installation”. En mosaik av skönhet och dramatik: I väster hav och skärgård, stränder och skrovlig gnejs, i öster de magiska  jällbygderna med skog och sjö, myr och mosse. Och däremellan en flik av åker och beteshagar genombrutna av blånande fjordar och kilar. Akustiken just nu: Strandskata, fiskmås, koltrast – och första humlesurret! Vi reser denna helg från ateljé till ateljé. Men samtidigt också i tid och rum genom det urtidslandskap som för tolv tusen år sedan steg ur ishavet. Och som nu snart på nytt ska fylla oss med förundran och förtröstan: grönskan, örterna, dofter, insekter, fåglar. Kanske äter vi idag vår medhavda lunch i en blåsippsbacke?

Stefan Edman
författare, biolog