Konstnärlig frihet
EN GOD VÄN TILL MIG
en glad gamäng som gärna reciterade verser och spelade gitarr, och var noga med sanningen, påpekade för mig, när vi en sen kväll kom seglande över Soten, att Evert Taube, måste ha misstaget sig. Man kan inte ha Hållö där, nu visade han med hela handen söderöver, och Smögen där. Det stämmer inte. Det är alldeles fel.
Vi såg några svagt glimrande ljuskäglor över det mörka vattnet. Det rådde inte snöstorm, som var fallet när Briggen Blue Bird of Hull med sviktade stumpar stod på, julafton sjuttiotvå. Nu var det var en sommarkväll, kvällsbris, för år sedan.
Men, det är ju den konstnärliga friheten, försöker jag, när vi beslagit segel, förtöjt båten vid brygga.
Du är väl bekannt med den? Evert ville ha Hållö där och Smögen där. Versmått eller rim? Licentia poetica skulle säker Evert Taube uttryckt saken.
Jag skriver, jag frammanar och försöker komma ihåg.
Hur var dom där åren, innan livet kom rasande över mig. ? Egentligen. Jag har friheten? Har jag sanningskrav? Nej. Men förskönande. Ja, kanske så.
Mina allra tidigaste sommarminnen har jag från Orust. På Orusts östra kust ligger Öberg. Där bodde tant Anna. En ”gammal tant” som talade orustmål. Hon luktade så gott, nykardad ull, och nybakat tunnbröd. Anna rörde sig tungt och gravitetiskt. Tog hjälp med handen när hon lutade sig ut genom fönstret för att se vem som kom förbi.
Alltid Orust. På Orust där byggde man båtar, på den ön fostrades djuphavsseglare: Tant Annas bror seglade på Sydamerika och blev klämd till döds mellan skrov och kaj. På chiffonjen i stugan stod bleka porträtt, på båtar och släktingar. Små skrin, skrudade med små kulörta snäckor, på väggen i en inramad låda, ett förunderligt skepp, en fullriggare gjord i blåmusslor. Ett sjömansarbete. På golvet mattor som tant Anna vävt under vintrar, och under luckan i golvet, som öppnades med en stor rostig järnring: Jordkällaren. I den förvarades potatis och smör och mjölk. Och det hände att vatten letade sig in i källaren. Ett stort pendelur, en amerikaklocka? meddelade vad tiden var slagen: Tick tock tick tock… och över alltihopa, sommar, frihet, värmande sol och barnets trygghet.
Så kan jag säga mina sex barndomsår på Orust förflöt. Sken solen? Alltid! frånsett den kvällen, åskan drog över Annas hus. Blixtar och öronbedövande muller. Ett minne som följt mig genom åren. Och gjorde mig åskrädd.
Låt mig behålla den visionen: Somrarna hos tant Anna. Jo, så var det tänker jag Och gör idag livet lite lättare att leva. Minnen.
Ulf Svenningsson
Reportagetecknare
